Lars Sahlin
Konstintendent Umeå kommun
“I like Umeå and Umeå likes me”

Så lyder den sirliga texten på den lilla transparenta plastpåse innehållande ett rött godishjärta och en förgylld spik som Carina Gunnars, då elev vid konsthögskolan, delade ut till umebor i anslutning till konsthändelsen By Side Sidewalk 1994. Jag har fortfarande påsen hängandes på en spik i mitt tjänsterum. Kanske var initiativet att betrakta som en ensidig viljeyttring från Carinas sida, men det kan mycket väl få utgöra symbol för tidpunkten då konsthögskolan valde att gå ut i staden för att bli en del av det offentliga samtalet i det offentliga rummet.
För ändamålet inrättades en bekväm avspänd soffmiljö i en källarlokal utmed Kungsgatan där samtalen kunde ta sin början. Kanske resonerade man från elevhåll som så, att om nu kommunen, trots allt, är alltings minsta gemensamma nämnare så är det väl där man bör verka. Eftersom allt som händer och sker faktiskt äger rum i en kommun. Idén om att etablera en scen för offentliga samtal kom därigenom att växa i betydelse.

1994 var även året då Anders Lindgren, också elev vid Konsthögskolan, retade gallfeber på förbipasserande umebor genom att utanför Rådhuset ta sig an Sisyfosuppgiften att med spade placera en kubikmeter sand på en kvadratmeter stor yta. Folk blev påtagligt irriterade när han framhärdade i sitt uppsåt trots att de högt och tydligt förklarade uppgiften som omöjlig. Anders hade utrustat sig med allehanda ordstäv i stil med ”Skam den som ger sig”, ”Man ska aldrig säga aldrig”, ”Trägen vinner” och så vidare. Få förstod att skottandet bara var en förevändning, just för att få i gång ett samtal. Ett spontanstipendium på tusen kronor inrättades. Det gick till Anders. Allt var lite ad hoc. För detta var långt före inrättandet av kommunala gestaltningsgrupper och kommunala program för utformandet av det offentliga rummet.

Riksdagen antog 1998 ett handlingsprogram benämnt Framtidsformer. Syftet är att få staten att uppträda förebildligt i sitt sätt att upphandla arkitektur, formgivning och design. Riksdagen menar att kunskaper inom dessa gestaltningsområden är en viktig demokratifråga. Man poängterar uppdragsgivarens betydelse, talar om den goda beställaren, och betonar hans eller hennes kunskap, inställning till uppgiften och förståelse samt att respekt för konstnärliga villkor och processer är avgörande för resultatet. Landets kommuners betydelse betonas och de uppmuntras att anta strategier eller lokala handlingsprogram för att stärka kvalitetsaspekter och miljökvaliteter i den gestaltade miljön.

Parallellt med det nationella arbetet inom detta område har Umeå kommun utarbetat ett program för det offentliga rummet. Av dokumentet framgår att Umeås offentliga rum ska präglas av förebildlighet och professionalism när det gäller utformning och gestaltning. Programmet är antaget av kommunfullmäktige och en särskild förvaltningsöverskridande gestaltningsgrupp på tjänstemannanivå har formerats där stadsarkitekt, park & gatuchef och konstintendent ingår.
I budgetarbetet inför 2007 enades socialdemokraterna och vänsterpartiet om att avsätta en miljon kronor för konstnärlig gestaltning av stadsdelen Ålidhem, ett bostadsområde som byggdes mellan åren 1966-73, som en del i det man lite svepande kallar miljonprogrammet. Projektet skulle utföras av studenter vid Konsthögskolan i nära samverkan med de i området boende och deras intresseorganisationer. Tidigare samarbeten med Designhögskolan i Umeå hade slagit väl ut och det kändes därför naturligt att involvera även Konsthögskolan i pågående kommunala gestaltningsprocesser.

Projekt Ålidhem som initiativet kom att kallas är, vilket inte nog kan betonas, ett forsknings och utvecklingsprojekt. En del invändningar mot att använda studenter i en kommunal gestaltningsprocess har formulerats utifrån principiella grunder. Dessa har noga noterats. För det är givetvis av största betydelse att samtliga konstlivets aktörer känner sig bekväma i sina respektive roller. Det i sin tur ställer stora krav på musikalitet i upprättandet av former för kommande projekt. Vi kan kalla dem framtidsformer. Betonas bör att Projekt Ålidhem inte äger rum, tar plats, på bekostnad av de konstrelaterade satsningar som Umeå kommun normalt gör, vilka renderat till utmärkelsen som Årets konstkommun 2006-07, utsedd av KRO Konstnärernas Riksorganisation. För en kommun som avser uppträda förebildligt genom att använda sig av professionella konstnärer i utformningen av vår gemensamma miljö, känns det givetvis naturligt att, genom att förmedla kommunal sakkunskap och inta en generös attityd, ta en aktiv del i utbildningen av dessa konstnärer.

Att dessa konstnärliga gestaltningar äger rum nästan fyrtio år efter det att området etablerades känns, paradoxalt nog, mest stimulerande. För annars hade nog aldrig de reflekterande minnesrelaterade projekten som ”Vem har öppnat mina köksluckor förut?”,”Annons” eller”Ljudguiden” kunnat bli verklighet. De är alla resultatet av att projektet i sin utformning inte enbart sett till områdets arkitektoniska utformning, utan även i hög grad tagit som utgångspunkt behov och synpunkter från de i området boende. Tolv projekt har realiserats. Somliga flyktiga till sin karaktär, andra mer permanenta. Lika många öppna möten och föreläsningar har genomförts. Ålidhemsbor, kommunalpolitiker, filialbibliotek, kommunala och privata bostadsföretag har engagerats. Processen har varit stimulerande och berikande som alltid då vägen är lika viktig som målet. Vill man lägga ett nationellt perspektiv på Projekt Ålidhem så kan man notera att även områden som Rinkeby, Angered och Rosengård har en konsthögskola i sitt närområde. Eftersom varje konsthögskola äger rum i en kommun inställer sig frågan om det även i Stockholm, Göteborg och Malmö, utifrån Umeås initiativ, utvecklas framtida umgängesformer som grundar sig i försångaren Carina Gunnars påstående ”I like Umeå and Umeå likes me.”